Oftare än inte.
Jag kommer inte bryta ihop. Jag kommer klara av det här.
Jag har alltid velat flytta från Tumba till stan helst till söder. Kungsholmen funkar lika bra det med. Men när vi går från att bo i en trea (som för övrigt redan är för liten) till en trea i stan som låter mig DELA rum med min åtta åriga syster blir jag dum i bollen. När jag sedan har sett att rummet är underligt liten och får veta att jag kommer inte kunna ha min 120 säng där utan kommer få byta ner till en 95 säng blir jag ännu mer kocko i bollen.
Mitt rum har ALLTID varit mitt utopia. Där jag får rum att andas där jag inte behöver anpassa mig till någon annan. Att sedan veta att jag måste först och främst dela rum, den tanken vande jag mig vid. För att sedan veta att den tid då jag faktiskt skulle kunna få vara i ro (när jag då sover) kommer att bli förstörd (jag har svårt att sova i smala bäddar) för att jag inte får ha kvar MIN JÄVLA SÄNG!
Jag hatar det här med min mamma, hon bryr sig aldrig om mig. Ibland undrar jag om jag gjort något fel. Ända sen jag var liten blev alltid jag förträngd. Det är alltid jag som får kompromissa. Det var jag som flyttade till Finland för att min mamma inte kunde bestämma sig över en misshandlande man. Jag gav henne ett ultimatum du lämnar honom eller så är jag inte längre din dotter. Hon stannade med honom. Jag pratade inte med henne på tre månader. Hon märkte inte ens. Jag klarade inte av att bo i Finland. Hon sa att de ska sälja huset hon vill inte vara med honom. Jag flyttade tillbaka.
Nu är det samma sprial. Fast en bättre man. Även om han är rasist. Han vill flytta till stan. Så visst hon ger med sig. Och jag får ta skiten och får dela rum och får en mindre säng. Jag bara hatar henne oftare än inte.
Jag har alltid velat flytta från Tumba till stan helst till söder. Kungsholmen funkar lika bra det med. Men när vi går från att bo i en trea (som för övrigt redan är för liten) till en trea i stan som låter mig DELA rum med min åtta åriga syster blir jag dum i bollen. När jag sedan har sett att rummet är underligt liten och får veta att jag kommer inte kunna ha min 120 säng där utan kommer få byta ner till en 95 säng blir jag ännu mer kocko i bollen.
Mitt rum har ALLTID varit mitt utopia. Där jag får rum att andas där jag inte behöver anpassa mig till någon annan. Att sedan veta att jag måste först och främst dela rum, den tanken vande jag mig vid. För att sedan veta att den tid då jag faktiskt skulle kunna få vara i ro (när jag då sover) kommer att bli förstörd (jag har svårt att sova i smala bäddar) för att jag inte får ha kvar MIN JÄVLA SÄNG!
Jag hatar det här med min mamma, hon bryr sig aldrig om mig. Ibland undrar jag om jag gjort något fel. Ända sen jag var liten blev alltid jag förträngd. Det är alltid jag som får kompromissa. Det var jag som flyttade till Finland för att min mamma inte kunde bestämma sig över en misshandlande man. Jag gav henne ett ultimatum du lämnar honom eller så är jag inte längre din dotter. Hon stannade med honom. Jag pratade inte med henne på tre månader. Hon märkte inte ens. Jag klarade inte av att bo i Finland. Hon sa att de ska sälja huset hon vill inte vara med honom. Jag flyttade tillbaka.
Nu är det samma sprial. Fast en bättre man. Även om han är rasist. Han vill flytta till stan. Så visst hon ger med sig. Och jag får ta skiten och får dela rum och får en mindre säng. Jag bara hatar henne oftare än inte.
Kommentarer
Postat av: Meli
minkä ihmeen takii et saa omaa huonetta? o_O ehkä sun äitis aattelee et muutat koht kotoo ku oot 18.. :S aika inhottavaa :/ onneks tuut koht suomee<3 asutko sitte niiku katjan luona vai?
Trackback
