LIFE at danielak's

Vackrast var jag nog i sjuan eller åttan, dock så har jag nog aldrig varit lika nöjd med mitt liv som jag är nu. Proven och läxorna som gör att jag stressar som satan gör att jag känner mig levande, jag gillar stress. Jag (som Blondinbella skrev ett tag sedan) älskar att leva på gränsen mellan stress och mentalkollaps. Jag presterar bäst under stress. Det är inget jag kan förneka för så är det. Jag har nog aldrig blivit så uppskattad som person förut som jag blir nu. Jag har vänner jag hyser om och en kille som jag faktiskt för en gångsskull känner att jag vill vara med.

Att känna sig tillfredsställd är nog svårt och jag har en bit att gå innan jag når dit, men jag har kommit framåt. Jag känner att det här året kommer bli bättre än andra. Oavsett vad som händer.

Jag vill flytta till Berlin och det ska jag. Jag drömmer om Berlin och en sångkärriär (som jag antagligen måste lägga ner för att jag inte har rösten till det), jag drömmer om att få se världen som den oslipade diamant den är, jag drömmer om att kunna förstå allt som finns att förstå. Jag drömmer om att skriva, jag drömmer om att ha en familj någon dag. Jag drömmer så mycket och jag vill att mina drömmar ska bli min verklighet. Jag tror att om mina drömmar skulle slå in så skulle jag vara tillfredsställd.

Frågan är då skulle jag känna mig tillfredsställd? Skulle jag önska om ett annat liv. Att istället för att bo i Berlin bo i en liten håla i södra Finland? Att istället för att veta allt vara ignorant? Istället för att vara lycklig, vara lite olycklig och ha något att bekymra mig om? Eller tvärt om, vara olycklig för att man inte har något att bekymra sig om, och därför önska att man var lycklig i sitt lyckliga tillstånd.

För mycket tankar här nu. Over and out, forsätter nu på skit hemprovet.


Jag igår..